In_the_head_of_Celina
Hej hej! Sitter här ute nu på landet och myser med min härliga förkylning som kom lagom till sista semesterveckan. Är ju alltid så där så det är väl lika bra att kroppen får ut det ur systemet innan hela nageltåget kör igång igen till hösten. Det har varit väldigt mycket drama och tråkiga saker nu sista tiden. Har en kund som har börjat hamna i spotlighten för lite olika saker och hon var rätt så ledsen när hon kom till mig senast och frågade hur fasiken jag klarade av alla troll och allt skitsnack. Sen fick jag en annan fråga på min Instagram som löd ungefär, “är du nöjd med ditt val av karriär och bransch?”.

Det här har så klart fått mig att tänka till. Jag älskar att vara kreativ och att känna att jag hela tiden utvecklas och att känna samma lycka som kunden när en vision helt plötsligt sitter där på naglarna och är ännu finare i verkligheten. Jag har så mycket kreativitet i kroppen just nu att det känns som tio stycken Celinor med kreativitetsexplotion springer runt i huvudet som jag ska hålla reda på. Jag vill göra naglar, jag vill hålla kurser, jag vill göra musik, jag vill giga, jag vill lära mig DJ:a, jag vill fota, jag vill redigera bilder, jag vill köra poledance, jag vill köra agility med Martin, osv, osv, osv.

Jag vill verkligen ingen något ont, jag vill bara leva och känna efter vad jag verkligen vill göra och sen bara GÖRA det! Jag är inte ute för att trampa någon på tårna, att provocera, att vara bitchig, att vara dryg eller att förstöra för någon. Men på något sätt är det som att vissa människor VILL att jag ska vara så. Dom vrider och vänder på allt jag gör för att hitta något kryphål någonstans. De misstolkar gärna det jag skriver/säger och vänder det emot mig. De kan ställa sig och “ge mig ett slag över ansiktet” och när jag konfronterar dom så får jag bara tillbaka hur elak jag är som gjort de ledsna genom att konfrontera dom.
Det kan minst sagt bli rätt så tröttsamt. Att vara någon slags “mamma” och förklara hela tiden vad som är rätt och vad som är fel. Att ta skit och vända andra kinden till. “De är ju så unga, de är bara avundsjuka, de förstår inte bättre”. Men jag betedde mig inte så för fem eller tio år sedan. Det skulle aldrig någonsin falla mig in. Personer jag aldrig ens träffat har tydligen stenkoll på hur jag är som person, vad jag tycker och tänker och vad jag äter till frukost. Personer jag aldrig ens träffat kan bygga upp ett sånt obeskrivligt agg/hat mot mig trots att jag knappt ens yttrat ett ord på nätet till dom.

Jag vet att jag är en väldigt rolig människa att tycka illa om och störa sig på. Så har det alltid varit, ända sedan dagis skulle jag nog tyvärr säga. Varför, jo för att jag konfronterar och vägrar att ta onödig skit. Jag hade säkert kunna bespara mig en enorm mängd energi om jag bara hade låtit vissa personer gå och bara vänt andra kinden till, men jag fungerar inte så. Orättvisor är något som triggar mig enormt och det gäller inte bara mig. Ser jag att någon annan blir orättvist behandlad på nätet t.ex. då har jag “inget val”. Jag KAN inte bara titta på och låtsas som ingenting. Det blir fysisk omöjligt. Därför är det också så obeskrivligt jobbigt för mig när alla dessa fruktansvärda bilder och filmer på plågade djur trycks upp i ansiktet på mig på Facebook. För jag kan inte göra någonting. Inget. Och den känslan är fruktansvärd. Det känns som att jag går i tusen bitar och jag måste lägga så enormt mycket energi på att inte börja gråta, skrika och slå i väggarna. Jag känner för mycket för andra varelser och därför förstår jag heller inte andra personer som medvetet går in för att göra någon annan ledsen. Det kanske låter dramatiskt men jag kan inte beskriva det bättre än att jag “tappar tron på mänskligheten” och jag känner mig bara så uppgiven. Jag förstår att man kan bli avundsjuk men varför agera utifrån det? Avundsjuka är mänskligt men också en känsla som man kanske själv måste jobba lite med och inte genom att “förgöra objektet”. Det är en själv med problemet. Inte den du är avundsjuk på.

Så, är jag nöjd med mitt val av karriär och bransch? Ja och nej. Jag kunde aldrig i mitt liv drömma om att det skulle bli på det här sättet när jag satte igång med naglarna på riktigt igen för två år sedan. Tjejgäng som gaddar ihop sig, skitsnack, drama, fulspel, osv, osv, osv. Jag ska vara ärlig, det är många gånger jag har känt att jag är så enormt trött på den här branschen. Men varför ska dom förstöra min kreativitet och jaga bort mig från något jag älskar bara för att dom har problem med sig själva? Jag älskar att göra naglar, så det är jag väldigt nöjd och glad med! Jag förstår ju innerst inne att det inte har att göra med mig. De här människorna känner inte mi allsg, det hade lika gärna kunnat vara du eller vem som helst i världen men samma saker hade ändå yttrats. Varför, jo för att det ligger dom DOM, inte mig eller dig eller någon annan som blir orättvist påhoppad.

Jag ser ju det så tydligt nu när det är fler som påbörjar sin resa mot att klättra uppåt. De skriver hur de känner på olika grupper på FB och blir genast nedtryckta av personer som bara vill dra ner dom igen. Det är så tydligt utifrån men jag försöker hålla mig i skinnet. Kan bara visa att jag förstår de som blir utsatta och visa att de inte är ensamma. Att de inte är knäppa, dumma i huvudet, egoistiska, eller missunnsamma som de andra gärna vill få dom att känna. Det är också så tydligt för mig då det är samma människor som är på mig som sen hoppar på nästa person. Det HAR inte att göra mig MIG eller den “nya” personen för den delen heller.

Så ni som klättrar uppåt, jag vet hur det känns och jag kommer alltid att finnas som stöd för de personerna som känner att de blir orättvist behandlade. Fortsätt att vara kreativa och låt dom inte ta ifrån er glöden! Dom är “under er” av en anledning och kommer förmodligen alltid att vara där också och bara lägga fokus på att dra ner folk, inte att jobba upp sig själva. En annan sak som är viktig att tänka på är att det ÄR OKEJ ATT KÄNNA!! Jag blir tokig på folk som slänger ur sig en “men bry dig inte” eller “herregud, varför lägger du ens ner energi på det?” och nedvärderar mina känslor (då menar jag inte de som säger det för att vara snälla och peppar utan de som säger det som sagt för att trycka ner en och menar att man överreagerar). DU har INGEN som helst rätt att säga till en person hur den ska och inte ska reagera om du inte själv har varit i exakt samma situation. Man kan ge råd och försöka vara stöttande, men att klanka ner och förminska är bland det vidrigaste! Oftast, vilket jag också noterat, är de två sorters människor som uttrycker sig på det här sättet:

1. De personerna som är avundsjuka på att de aldrig händer en själv.
2. De som känner sig träffade som “the bad guy” och måste försvara sitt eget beteende genom att lägga över skulden genom att säga att man är fånig och “överreagerat”.

Så, hur klarar jag då av alla troll och allt skitsnack? Man får ta det bit för bit. Man bryts ner för att byggas upp starkare. Man får kortslutningar och en period efter är man helt likgiltig och immun mot de mesta. Man lär sig att “inte bry sig” och att förstå hur andra människor fungerar, trots att det är så långt ifrån en själv som man kan komma. Det är en jävla skitig process, men ska man klara sig så måste man ta sig igenom det. Jag är så tacksam för att jag har så fina människor runt omkring mig, både som har handskats med det här länge, de som är på väg upp och de som helt enkelt bara förstår och respekterar mina känslor trots att de inte varit där själva. Det är dom man måste fokusera på. Det är dom som gör att hoppet om mänskligheten byggs upp igen. ; )

The_only_person

0