Jantelagen

Skärmavbild 2014-05-01 kl. 23.07.04
Nu ska jag försöka så ärlig som jag kan utan att bryta mot allt för många paragrafer inom Jantelagen och skriva ett inlägg om ett ämne som jag har velat ta upp länge men inte riktigt vetat hur jag ska formulera det utan att bl.a. verka otacksam. Jag är medveten om att mitt namn har spridits inom nagelvärlden rätt så ordentligt senaste året och jag är också väl medveten om att det både finns fantastiska människor som stöttar mig och är helt underbara på alla sätt och vis, men att det också finns de som tycker mindre bra om mig och som framför allt stör sig på att jag syns en del och att det rullar på i en rätt så bra fart. Jantelagen är något som jag inte reflekterat överdrivet mycket över tidigare, men senaste året har jag fått smaka på vår svenska lag en, två, tre, tio, femtio gånger och fler. Jag har tagit upp några situationer som jag hamnat i senaste tiden men det finns en sak som jag tycker är så himla tråkigt och om jag nu ska vara ärlig, som jag sa, rätt så sårande. Folk som hoppar på en och skriver saker har man i alla fall möjlighet att ge svar på tal till, men när folk istället börja “frysa ut en”, då har man ingen att konfrontera.

Jag är så otroligt glad över att jag har mitt Instagramkonto, där är alla helt magiska och snälla och stöttar och hejjar och håller en dialog med mig. Alla mina följare inspirerar mig och gör att jag vill pusha mig själv till de yttersta och göra bättre för varje gång för att jag vill på något sätt liksom göra dom stolta. Hade det inte varit för Instagram så hade jag förmodligen vid det här laget trott att jag är helt sjukt dålig på att göra naglar (om man nu går efter sociala medier). På Insta så följer folk mig för att dom gillar det jag gör (plus några små troll som följer mig bara för att de stör sig på mig så klart, jag är inte dum, jag ser er också även om ni inte “följer”), men när jag lägger upp mina bilder i andra forum så har det hänt något väldigt fascinerande senaste tiden. Folk har helt enkelt slutat att “likea” och kommentera mina bilder. Från en massa lovord och likes till lite småskvätt här och var. Oftast är det samma personer som likear och kommenterar (ni är guld värda och jag blir sååå glad, jag lovar, jag ser er verkligen och jag är återigen väl medveten om vilka ni är <3 ) och det spelar liksom ingen roll vad jag lägger upp längre, jag känner verkligen hur folk medveten scrollar förbi bara för att det är jag.

Nu är det ju så som sagt, att jag får ju faktiskt en del likes och jag värdesätter så klart varenda en även om folk tror att jag inte bryr mig, det jag reagerat på är hur det har gått från “halleluja” till något helt annat. Det känns så tydligt och ändå är det så svårt att ta upp utan att verka otacksam och lite knäpp som bryr som om en sådan ytlig sak som “likes”. Men som jag sagt så handlar det inte om själva likesen utan folks attityd. Något har hänt. Ju svårare designer jag lägger upp desto färre likes, lägger jag då istället upp något lättare och mer klassiskt, ännu färre likes. Jag har vant mig vid det nu, men det var en period som jag tyckte att det var väldigt ledsamt och tråkigt. Jag har funderat ungefär tjugo gånger på att sluta lägga upp bilder och bara satsa på min blogg och på Instagram där folk faktiskt kommer för att de gillar det jag lägger upp. Det nästan absolut värsta av allt är när jag verkligen anstränger mig och lägger upp en bild som jag är jättestolt över där jag som vanligt får några få likes på och så försvinner den ner i banken av nagelbilder och jag uppfattar det som att den knappt setts av någon alls. Bortglömd och ignorerad. Några dagar senare kan en annan person komma med en design inspirerad av just den bilden och då låter det helt annorlunda. Jag är alltså inte sur eller arg på de som inspireras av mina bilder, tvärtom, jag VILL att folk ska inspireras av mitt arbete så klart! Det är otroligt smickrande och jättekul! Men det är exakt det beteendet från alla som tittar och likear som skapar känslan av att vara utfryst. Förstår ni hur jag tänker? Det visar ju att folk faktiskt såg bilden och dom gillade uppenbarligen designen, men valde aktivt att inte visa uppskattning. Det tolkar jag så klart med att det har med mig som person att göra. Hade jag gett en bild till någon annan som hade fått lägga upp den i sitt namn så lovar jag att det skulle se helt annorlunda ut.

Jag känner nu att jag har kanske visat er lite för mycket av mitt tänk än vad jag egentligen skulle velat. Jag har försökt att hålla upp en stark yta för att dom som “fryser ut mig” inte ska vinna, samtidigt så har jag velat skriva om det här så länge. Många ser upp till mig för att jag har en hel del skinn på näsan men jag vill inte heller vara en sådan där person som är så pass stark utåt att det skapar distans till de som följer en t.ex. här på bloggen eller på Instagram, eller helt enkelt bara generellt i nagelyrket. Ända sedan jag var femton år och började undervisa i truppgymnastik har jag gjort allt för att inspirera andra och jobbat hårt på att vara en bra förebild. Det är en väldigt stor del av den personen jag är. Jag vill inte “gnälla” och verkar otacksam, men jag hoppas att ni någonstans förstår vad jag menar och vilken känsla jag försöker få fram. Jag är tacksam för så mycket som har hänt mig senaste tiden och att det har gått så bra, men vissa saker kan ta hårdare än andra och då borde man väl ändå ha rätt att bli lite ledsen?

Jantelagen är en jäkla skitlag helt enkelt. När man är “ny” och gör bra saker då kan det vara tjo och tjim, men så fort det börjar gå lite för bra för någon då ska de dras ner igen. Men så kommer den där tanken igen, “är det jag som inbillar mig och bara är otacksam och girig?”, fast nej. Känner jag efter längst ner i magen så vet jag att det inte är så. Jag vill kunna visa upp mina bilder igen med känslan, ” ååh det här vill jag verkligen visa er för att jag är stolt över det jag gjort!”, istället för, “varsågoda, här får ni lite mer att hata”. Jag vill inte ha den känslan i kroppen. Det drar ner all glädje och stryper inspirationen. Hårda ord, dryga kommentarer och skitsnack har jag inga problem med att vinna mot. Att stå ensam och med glädje stolt visa upp något man hoppas ska inspirera andra och folk istället tittar bort och behandlar det som luft – det känns.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.